Ett modershjärta blödde

Ja, det var mitt hjärta som blödde. Igår när jag kom hem vid 9-tiden på kvällen låg en likblek telning med svarta ringar runt insjunkna ögon i min säng... -vet du hur du ser ut? frågade jag.
-Vänta tills jag berättat varför, svarade han.

Och medans jag ömsom lyssnade på hans berättelse och ömsom tittade på såren på fötter och ben fick jag mej till livs vad en militär kan få genomgå för att inte längre vara en "mammas pojke". Eller som befälen kallade det, "en bit-ihop-övning"

På måndagen fick de lämna ifrån sig alla personliga föremål, samt matpåsar m.m. de fick endast behålla dom kläder de hade på sig i princip. Sedan fick de marchera... till en punkt där de skulle spana på fienden. Hela dagen, hela natten... sovande (om man nu kan kalla det sömn) under snö-täcken. Ingen mat... inget vatten mer än den snö de smälte. Tisdag kväll marcherar dom vidare... genom skog med meterhög snö och kuperad terräng. Dom blir tillfångatagna (på låtsas) dom lyckas fly... men nu utan vare sig mössor eller hjälmar, sonens mot låret torkade strumpor tog dom så det var bara att fly i plaskestrumpor. Sista gången de skulle fly hade han dessutom bara 1 1/2 känga (försök och fly med det i snön du) han hade ställt ena kängan för nära elden så den torkat för snabbt, med andra ord omöjlig att få i foten mer än halvvägs.
En gång hittade sonen på att ta sig in i en ladugård och sno vatten. Men korna råmade så högt att dom blev rädda att bonden skulle vakna och tog sig snabbt därifrån.
I 21 timmar marcherade, sprang, flydde dom, 42 timmar utan sömn och 3 dygn utan mat. Sent på onsdag kväll blev dom räddade... och fick återvända "hem" för att än en gång bli tillfångatagna, påsatta huvor för att inget se. Där får de reda på att nu var denna del av övningen avslutad, dags för nästa (befälen hade från början sagt att detta skulle pågå en hel vecka). Nu stod dom där, 1/3 hade redan gett upp, väntande på vilka otäcka förhörsmetoder som "fienden" skulle hitta på. Plötsligt rycks huvorna av.... framför dem stod bord dignande av mat och dryck. En hel del grät... några fick inte behålla maten i magen... några orkade inte äta.
Tror du dom fick sovmorgon nästa morgon, tror du det bara var att gå och lägga sig sen? Nej då, klockan är över midnatt men de måste sy på sina nyförvärvade emblem och kl 6 nästa morgon ska de stå uppställda.
Jag bara frågar.... får dom göra så här med min lille gosse ;)
Nu är detta väl en erfarenhet för livet och sonen är stolt över sina bedrifter så visst är det bra, men mitt moderhjärta blödde.
Den svåra biten tyckte sonen som är gruppbefäl vara att hålla humöret uppe, inte bara på sig själv utan framför allt dem han ansvarade för, men han fick hela sin grupp i mål (den enda gruppen där ingen gav upp och fick avbryta) Sedan fick han uppleva hallusinationer också... men det var väl inte så konstigt.
Så, när min son har planer på att åka till afghanistan, ska jag vara stolt då? En del tycker det... men här tar mitt moderhjärta över, -Nej... snälla, låt någon annan göra det jobbet (trots att jag vet att kanske att annat modershjärta blöder). Samtidigt så finns det också ett stolt modershjärta... han vill hjälpa människor som behöver hjälp. Men förlåt mej för att jag är glad att han bestämt sig för att inte åka... i alla fall inte denna gång.


"För han är min soldat.... någonstans i Sverige"


✿ܓ
blogginfo

13 kommentarer:

  1. Oj vilka tuffa prövningar. Jag hade gett upp direkt. Får jag inte mat så blir jag ingen trevlig person... Jag hade aldrig kunnat vara i det militära.... Jag hade lagt mig i en snödriva och somnat. Din pojk är minsann en riktig man. Trevlig helg. Kram Johanna

    SvaraRadera
  2. Johanna,
    jag börjar nog inse det... med dubbelt hjärta. Jag hade gett upp före, haha

    SvaraRadera
  3. Jag förstår dig fullständigt. Barnen är vårt allt som vi mödrar alltid har hjärtan som klappar för. Barnen blir alltid barn hur vuxna de än blir. Tur han tog sitt förnuft till fånga och inte åkte denna gången. Men självklart är det fint att så många ställer upp för andra i krigsländer och elände.
    Ha det fint och sköt om din son som verkligen har en mamma som bryr sig:)
    Kul du hittade tillbaka till mig.
    det är så många man tappar bort på vägen. Sedan kommer nya till:) /Pialotta

    SvaraRadera
  4. Jag ser ibland grabbarna på jobbet hur dom sliter. (städar inom det militära) !
    Du har en Award att hämta hos mig!
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  5. Pia-Lotta,
    tack för dina fina ord. Precis så är det... men samtidigt inser jag nu att mina barn faktiskt är vuxna, till både glädje och sorg. Nu är det dom som avgör om/när dom behöver mina moderliga omsorger, däremellan får man hålla sig på mattan ,)
    Du vet väl vad man brukar säga om gala vänner...?

    Elsa,
    Tack för awarden... , först trodde ja att du såg militärerna städa... hihi, men till slut läste jag rätt, du städar hos militärerna medans dom sliter. Ja då vet du vaad jag talar om ;)

    SvaraRadera
  6. Oj, vilken prövning! Usch, mitt modershjärta skulle också blöda för fullt om mina stackars killar skulle utsättas för nåt sånt...De har båda sin militärtjänst kvar att göra i Grekland. Och jag förstår precis hur du känner inför en ev färd till Afganistan. Hoppas för din skull att sonen blir kvar i Sverige!

    SvaraRadera
  7. Grekland nu,
    inte för jag vill strö salt i såren men grekland kanske t.o.m värre. Sonen sa desstom att hans förband "tross" är det lättaste av alla. istället för afghanistan valde han Nordic battlegrupp, lite bättre för händer det inget akut någonstans så behöver han inte infinna sig. Så det är bara att försöka se det positiva och inse att han är vuxen. Dina pojkar kan ju säga att dom ska göra det i sverige... och sedan slippa det i grekland, kanske.

    SvaraRadera
  8. Men jisses får man göra så mot ens barn. Vilken mastodanteprov han fick vara med på.
    Kram Mamma C

    SvaraRadera
  9. Så himla dumt av Svenska försvarsmakten att "leka" så med folk som faktiskt väljer att göra lumpen!
    Nä... jag tycker att sådana här låtsasövningar är skitfåniga och tillspetsade på ett sådant sätt som får mig att tänka på maktbegär och rejält övertramp av de som bestämmer!
    Påsar över huvudet... jo jag tackar jag...dumheter kallar jag det!
    Hälsa V och ta hand om hans stackars fötter!

    SvaraRadera
  10. Mamma C,
    det får dom tydligen. Fast sonen gillade det trots allt, han är en överlevare, och en fajter. Sedan har han upptäckt att det finns ett spännande liv utanför datorvärldens WoW och Counter strike. Så från att ha varit nästan datornörd har han blivit en skogsmulle ;)

    G-T, låtsasövningar ja, ändå sköt dom skarpt. Men klart, ska dom ut i verkliga kriget så är väl träningen befogad... men ändå. Måste vi verkligen ha krig. Tyvärr är det en stor fråga som kanske aldrig låter sig besvaras. Men är han nöjd och lär sig överleva så är det väl gott och väl... hoppas bara han inte behöver använda dessa överlevnadskunskaper i verkligheten. lillasyster har masserat... jag har ömkat ,) och sytt på det där emblemet som han lyckades dölja att han inte gjort *småflinar å sonens vägnar*.

    SvaraRadera
  11. Så svår fråga men klart att du är både stolt och orolig.

    SvaraRadera
  12. Har varit inne tidigare och läst din fantastiska berättelse.
    Varför gjorde jag då inte någon kommentar?
    Sanningen att säga så trillade en och annan tår ner på kinden
    Så det blev omöjligt att få fram ett enda ord till kommentar.
    Det är fortfarande svårt att göra kommentar till detta.
    Det finns väl mycket man kan läsa om pojkar lika rörande. Men detta är ju ingen pojke vem som helst. Det är ju inte bara din son, det är ju också mitt barnbarn!
    Mer kan jag inte säga det får stå som det är sagt och läsas med det som inte blivit sagt!
    Kram till både soldaten och dig !

    SvaraRadera
  13. Jag anar var din son befinner sig...i norra Sverige någonstans....och jag förstår hur du känner när han pratar sådär...
    Min äldste son var på samma plats (tror jag) för 12 år sedan (jisses är det så länge sedan!)...och han njöt väldigt av att utmana sig själv. Jag var mest plågad...åtminstone när han kom hem och sov med alla fönster öppna så att jag höll på att frysa ihjäl den vintern. Han svettades inne...han låg ju för det mesta ute i skogen. Sedan drog han till Liberia - i första insatsen där. Det var en kluven känsla jag gick med det halvåret. Oro, stolthet, men mest oro....hans flickvän gjorde starkt i att vänta på honom.Han kom hem hel i både kropp och själ. Det där med att själen kan ta skada är nog det värsta. Men som han själv och hans tjej sa - om han inte får göra detta kommer han att ångra sig och tänka på det och undra hur det kunde ha varit.
    Lev väl och var rädd om dig själv och din son. Hoppas han förstår vilken fin mamma han har. Jag tror nog det - de känner "de små liven" på sig ju ;)

    SvaraRadera