Ville bara tala om att jag har släckt ljuset

Och i morgonbitti blir det lite mörkare utanför igen

✿ܓ

Gammal lampa blev som ny

I ladan på landet stod en gammal lampa... rostig och dan men med alla plastband nästan intakta även om de var solblekta. Lilla, orange svarta var plastbanden men de klippte jag strax bort för det var själva modellen jag älskade.
Tog foten med mig hem putsade upp och färgade i mörkt grönt. Sedan blev den stående... visste inte vad jag skulle göra med den. Så en dag låg en rosa tyllsjal på golvet bredvid och då såg jag det. Virade sjalen upp och ner över stativet för att testa... men nja... färgen var ju helt fel.
Så jag rotade i skåpet med allsköns bra-och-tyger och hittade en gammal tyllgardin. Japp, det blir nog bra, klippte till fyra längder, virade runt nertill på kanten och sydde fast, sedan drog jag tygbiten upp och runt den övre kanten och sydde fast där med och likadant 3 gånger till. Hämtade maken som tyckte det blev snyggt och sedan hjälptes vi åt att fixa sladd och kontakt för säkerhets skull.

Sedan kom det knepigare... att fota och visa. Inte lätt att visa denna avlånga tingest i miljö. Men här har jag gjort ett försök, fast lampan är dotterns och är alltså inte alls placerad som på bilderna. Men vad gör väl det, det var ju lampan jag ville visa.
Bra med en dotter som lämnar sina prylar lite varstans på golvet...
som rosa sjalar t.ex *fniss*

✿ܓ

Hund och Katt

Häromdagen fick vi oväntat besök, nja katten var väl väntad... denna lilla kamrat skulle dottern ju passa i 14 dagar. Men 1 timme efter att den vandrat runt och bekantat sig med sin nya miljö dyker plötsligt sonen från stockholm upp oanmäld med det stora odjuret (tror jag iaf kattstackarn tänkte) Katten försvann med ilfart... hunden dök ner i kattmaten, kramar och pussar mellan oss tvåbenta blev hastigt överstökad. Dottern tittar yrvaket (nyss hemkommen från nattjobb) ut ur sitt rum - är storebror hemma?!! Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta och stoppar täcket över huvudet igen. Lugnet lägrade sig så småningom... katten hade lyckats kamouflera sig bakom mina parfymer intryckt mot väggen. Jag tog en promenad med Zorro och lyckades få honom på bild för en gångs skull, men inte ser han ut som en pudel inte.

Lika gamla är denna katt och hund, 8 månader, men några lekkamrater blev dom inte. Synd det för denna katt beter sig som en hund ibland... följer efter varje steg och rörelse vi tar, sätter sig vid dörren så snart någon ska gå ut och älskar att leka jage.

Egentligen var det katten jag tänkte berätta om... en helig sådan sägs det, väldigt trevlig, eller gemytlig rättare sagt... nyfiken på allt. Men klumpig... trodde inte katter kunde vara det. Vart han än tar sig fram river han ner. Den stora hallspegeln åkte i golvet härom natten. När han far fram i katt och råtta lek så åker han t.o.m kana på snedden över golvet. På morgnarna så går han framför mina fötter hela tiden så jag håller på att falla framstupa. Till och med "buffandet" är klumpigt inte det där smekande, strykande som jag är van vid.

Men jag funderade på det där med heligheten... han har en annan egenhet, spinner bara när han själv vårdar mitt ansikte på morgonen, inte när jag vårdar och kelar med honom. Kan det vara därför de anses heliga? Inte vet jag... kanske du vet

(")(") ✿ܓ (")(")

ps. här länkar jag till ett inlägg om våran egen katt som inte heller alltid följde givna kattregler ds.

blogginfo

Att lyssna till Häxkonst och Symboler


Lite skrämmande är det att läsa om Tankens kraft kanske, även om det är i romanform och "hitt på".

I Marianne Cederwalls bok "Svinhugg" utförs häxkonst på högsta nivå i modern tid och i "Den förlorade symbolen" av Dan Brown är det nästan bevisat hur stark Tanken är. Hur viktigt är det då inte att ens tankar är rätta och positiva.

Emellan dessa två böcker lyssnade jag på "Snabba cash" av Jens Lapidus och funderade lite över min egen känsla... en av bovarna sympatiserade jag med och ville han skulle klara sig, trots att han var minst lika kriminell som de övriga.

Oavsett Tankens styrka så har dessa tre böcker varit underhållande, spännande och välskrivna.
Snabba cash har ett modern snabbt ordflöde, nästan lite svårt att hänga med, men i sista tredjedelen blir handlingen lite väl utdragen för att tills sist få ett alltför abrupt slut enligt min mening. Men kul hur uppläsaren lyckas fånga allas typer av sätt att tala, från snobbstockholmska till blattesvenska bl.a. intressant att följa storstadens både undre och övre skikt.
Svinhugg däremot har varit spännande med humoristiska inslag rätt igenom och helt underbart att lyssna till såväl gotländska som norrländska. Om man sedan gillar själva innehållet är ju en annan sak... som thriller betraktad var den underhållande antingen man tror på affimering eller inte, tror dock det kan bli lite tjatigt med uppföljaren.
Den förlorade symbolen ångrar jag att jag inte läste istället eftersom illustrationer och kartor som finns i boken gick mig helt förlorat. Men många av denna bokens "fakta" om religion och filosofi är tankar jag själv haft men inte funnit ord för. Det gillade jag.
Författare kanske bör tänka sig för när de sätter tankar och griller i huvudet på folk som läser deras ord.

" Vi är resultatet av vad vi tänker "

- BUDDHA -

✿ܓ

Ståltådsskulpturer

Såg dessa underbara ståltråds-träd på väg till jobbet häromdagen. De är tillverkade av Hanne Sundin. De stod i skyltfönstret till Gnutiks affär på Övre Husargatan.
När jag höjde blicken fick jag se dessa hängande människokroppar av stål... helt underbara i sin utformning. Tyvärr hittar jag ingen hemsida eller liknande till konstnären så du får nöja dig med det jag visar här... eller besöka affären som ligger (som synes) mitt emot Göteborgs gamla barnbördshus.


Det var en av dessa skulpturer som fick symbolisera mitt tidigare inlägg om "skelett i garderoben" Inga skelett precis men eftersom jag inte hade några (inga tredimensionella iaf *hihi* ) i garderoben att fota så fick jag ta vad som bjöds. Men håll med om att dom är stilfulla.
Denna typ av trådslöjd skiljer sig markant från de gamla luffarnas mer nödvändiga och praktiska föremål. På luffarens tid handlade det ju mest om överlevnad för tillverkaren och kanske även för köparen som kunde få billiga nyttoprylar till hemmet. Trots det så tycker jag att luffarens trådslöjd är en konst i sig... nu handlar trådslöjden om en annan slags konst, inte lika praktiskt men nog så vacker ibland. Eller vad tycker du?
Uppdaterat 27 mars 2010: Konstnärinnan själv hittade hit vilket gör att jag med glädje kan lotsa dig vidare till hennes hemsida

"Konsthantverk är också en konst"

✿ܓ

Skamvrån

Ibland händer det att man råkar besöka bloggar där det hoppar lite grodor ur bloggskribentens mun (eller fingrar kanske är mer rätt). Grodor i form av små elakheter om våra medmänniskor. Små nedvärderande meningar i inläggen om människor som av olika anledning inte har det så bra.

Då blir jag både lite ledsen, sur och t.o.m förbannad. Så tänkte jag att jag skulle göra en liten skamvrå här och skriva om dessa.

Men är dom verkligen värda min och din energi och tid... nej, så denna vrå blir ganska tom, och tur är väl det, för grodor är ju vanligtvis ganska söta små djur - eller hur?


"Tyst min mun så får du socker"

Ett modershjärta blödde

Ja, det var mitt hjärta som blödde. Igår när jag kom hem vid 9-tiden på kvällen låg en likblek telning med svarta ringar runt insjunkna ögon i min säng... -vet du hur du ser ut? frågade jag.
-Vänta tills jag berättat varför, svarade han.

Och medans jag ömsom lyssnade på hans berättelse och ömsom tittade på såren på fötter och ben fick jag mej till livs vad en militär kan få genomgå för att inte längre vara en "mammas pojke". Eller som befälen kallade det, "en bit-ihop-övning"

På måndagen fick de lämna ifrån sig alla personliga föremål, samt matpåsar m.m. de fick endast behålla dom kläder de hade på sig i princip. Sedan fick de marchera... till en punkt där de skulle spana på fienden. Hela dagen, hela natten... sovande (om man nu kan kalla det sömn) under snö-täcken. Ingen mat... inget vatten mer än den snö de smälte. Tisdag kväll marcherar dom vidare... genom skog med meterhög snö och kuperad terräng. Dom blir tillfångatagna (på låtsas) dom lyckas fly... men nu utan vare sig mössor eller hjälmar, sonens mot låret torkade strumpor tog dom så det var bara att fly i plaskestrumpor. Sista gången de skulle fly hade han dessutom bara 1 1/2 känga (försök och fly med det i snön du) han hade ställt ena kängan för nära elden så den torkat för snabbt, med andra ord omöjlig att få i foten mer än halvvägs.
En gång hittade sonen på att ta sig in i en ladugård och sno vatten. Men korna råmade så högt att dom blev rädda att bonden skulle vakna och tog sig snabbt därifrån.
I 21 timmar marcherade, sprang, flydde dom, 42 timmar utan sömn och 3 dygn utan mat. Sent på onsdag kväll blev dom räddade... och fick återvända "hem" för att än en gång bli tillfångatagna, påsatta huvor för att inget se. Där får de reda på att nu var denna del av övningen avslutad, dags för nästa (befälen hade från början sagt att detta skulle pågå en hel vecka). Nu stod dom där, 1/3 hade redan gett upp, väntande på vilka otäcka förhörsmetoder som "fienden" skulle hitta på. Plötsligt rycks huvorna av.... framför dem stod bord dignande av mat och dryck. En hel del grät... några fick inte behålla maten i magen... några orkade inte äta.
Tror du dom fick sovmorgon nästa morgon, tror du det bara var att gå och lägga sig sen? Nej då, klockan är över midnatt men de måste sy på sina nyförvärvade emblem och kl 6 nästa morgon ska de stå uppställda.
Jag bara frågar.... får dom göra så här med min lille gosse ;)
Nu är detta väl en erfarenhet för livet och sonen är stolt över sina bedrifter så visst är det bra, men mitt moderhjärta blödde.
Den svåra biten tyckte sonen som är gruppbefäl vara att hålla humöret uppe, inte bara på sig själv utan framför allt dem han ansvarade för, men han fick hela sin grupp i mål (den enda gruppen där ingen gav upp och fick avbryta) Sedan fick han uppleva hallusinationer också... men det var väl inte så konstigt.
Så, när min son har planer på att åka till afghanistan, ska jag vara stolt då? En del tycker det... men här tar mitt moderhjärta över, -Nej... snälla, låt någon annan göra det jobbet (trots att jag vet att kanske att annat modershjärta blöder). Samtidigt så finns det också ett stolt modershjärta... han vill hjälpa människor som behöver hjälp. Men förlåt mej för att jag är glad att han bestämt sig för att inte åka... i alla fall inte denna gång.


"För han är min soldat.... någonstans i Sverige"


✿ܓ
blogginfo

Gerberas gör mej lycklig...

solsken gör mej lycklig, vänner gör mej lycklig, omtanke gör mej lycklig.
Så inte blir jag mindre lycklig av att få denna solfyllda gerbera-award från 3 av mina vänner. Den ena vän i verkligheteten de två andra vänner i cyberrvärlden.
Däremot finns det andra saker som inte gör mej så lycklig... ofta undviker jag att skriva om dem men i detta fall berör det dej. Min tid och ork är minimal... den ska räcka till så mycket, framförallt ska den räcka till vardagens alla måsten (jag pratar här inte om egna måsten som jag kan välja bort, jag pratar om måsten och krav som ställs av andra i verkliga livet). Så jag inser att jag kan inte skriva allt jag vill... inte kommentera allt jag vill... inte svara på alla kommentarer... inte besöka alla jag vill i bloggvärlen...
Jag bryr mej inte om att gå in närmare på varför... det är bara så... och jag kanske bara borde "gilla läget" men det gör jag inte, och varför i h-e skulle jag göra det föresten. Det vore ju att ge upp, som t.ex när jag ibland tänker "lika bra att lägga ner bloggandet" så vet jag att plötsligt finns det lite ork och tid och då vill jag kunna passa på.
Så jag hänger envist kvar... ber om ursäkt för att kommentarer och svar på kommentarer inte blir lika vanliga från mej längre... inläggen sporadiska och kanske inte lika intressanta längre men det är min verklighet i verkliga livet liksom i cyberlivet.
Oj... gick solen i moln? Ja lite kanske... då är det tur det finns vänner som Gerda-Thyra, Ewa och Elsa som just idag fyller bloggen med solsken, vänskap, omtanke och gerberas. Och det är ingen fara, jag är lycklig... bara så fruktansvärt trött ibland. Men inte tröttare än att jag orkar ge en jättestror cyberkram till dem båda med ett efterföljande -Tack min vän.
Sedan måste jag ju också ge den vidare... det gör jag helt enkelt till alla mina bloggvänner
"ingen nämnd - ingen glömd"

blogginfo

Skelett i garderoben


Tittade tidigare idag på Molinska Skrönor: Ett Busslass Kärlek. Kunde inte låta bli att fundera på hur mycket smärta och sorg som kunde undvikits om vi vågade kommunicera mycket mer med varann och vara ärliga istället för att gömma skelett i garderoben. Vi döljer så många hemligheter för varann för vi tror att skadan blir större om vi berättar. Eller försöker vi bara skydda oss själva? Ja det får var och en skelettgömmare svara på.
Men sorgen och smärtan finns där nog ändå... för jag tror vi känner på oss när saker inte är ärliga, när något döljs och då blir smärtan och sorgen utdragen istället. I många fall kanske det t.o.m leder till livslång ovänskap. Speciellt om skeletten en dag bara råkar ramla ut och falla rakt på den andre personen som råkar gå förbi garderoben, jäsiken vad ont det då gör och så ledsen man blir. En kär person hade ju bestulit någon på sanningen. Det kunde ha undvikits.... med ärlig kommunikation. Visst gör även det ont men det är sår som läker mycket snabbare.
Som tur var så slutade denna film lyckligt, kanske just för att det bara var en skröna. Sedan handlade filmen också om att "ta någon för given" men det är en fråga som jag tar upp en annan gång när stunden passar sej.
En annan stund som kanske passar sig ska jag också berätta vad bilden föreställer... ha tålamod.


"Trots att ingen kan gå tillbaka och börja om från början,
kan vem som helst skapa ett helt nytt slut"

- CARL BARD -

Minimalism och Snabba cash

Kanske är det inte helt rätt att använda ordet minimalism här... men minimalt är det. En liten, liten minitossa till mars månads blivande amigurumi-docka. Så smått har jag aldrig virkat förut men kul, jag ser ju resulatet nästan med en gång ;)

Nu skarvade jag dock lite... resultatet fick vänta på sej då jag stickade raggsockor till mina keramiktomtar för några år sedan, för det blev åtskilliga försök och upprepningar (i dubbel bemärkelse) innan jag fick till det som jag ville.
Sedan har jag gjort mej en liten mask-markör... (det där med pärlor som du ser på första bilden) allt för att hålla reda på maskorna utan att behöva räkna så mycket. Lyssnar ju gärna på en bok under tiden som jag virkar... just nu är det "snabba cash" som gäller, och där går det snabbt i ordflödet. Gäller att hänga med och inte tappa bort sej bland maskorna.
Oj, höll på att tappa bort mej här också... Det var på Sticka - Sveriges Stickförening som jag hittade en gör-det-själv maskmarkör.

Nä, tillbaks till minimalism och Snabba cash...
nu måste jag ju stoppa i en fot i tossan.