Så händer det till slut

Har du någonsin tänkt på om du när du möter någon på gatan är den som väjer och lämnar plats eller om det är tvärtom ?

På flera trottoarerna här i stan ligger numera kullersten men oftast finns det plattare stenar mitt i vilka jag föredrar att gå på… men vid möte är det alltid jag som väjer undan för mötande. Ett liknande beteende har jag i att alltid vara den som ringer fastighetsskötaren när något krånglar i huset (typ tvättstugan). Inte heller klarar jag av att tränga mej i spårvagnsöppningar utan låter istället andra gå före… vilket innebär att jag missar eventuell sittplats.

Så jag bestämde mej en dag för att ändra detta undfallande och alltid-till-lags-beteende hos mej.

Det finns väl andra som kan ringa när tvättmaskinen är trasig… och varför ska just jag vika undan vid möte (okej… "högerreglen" tänker jag iofs oftast på)). Det finns en trygg sida i en svängd trappa, den vill jag också gå på. Jag vill inte behöva "knö" mej in i spårvagnen, utan står jag nr 2 så vill jag få gå på som nr 2.

Invant beteende är svårt att ändra. Än svårare är det om man anser beteendet vara förnuftigt. För det är klart att om jag vill ha tvättmaskinen lagad så fort som möjligt är det bättre att jag ringer själv. Och om jag vill slippa "knö" så är det bättre att lämna plats. Och om nu jag är mer observant än andra när jag möter folk så är det kanske klart att jag ska väja… eller?

Nu har jag iaf testat några gånger med att titta ner i backen och låtsas som om jag inte ser den mötande personen… men i sista minuten har jag ändå vikit undan. En dag gick det så långt vid möte att vi båda väjde så pass att endast våra axlar smällde ihop (hade farten varit lite högre så hade vi båda gjort en piruett på stående fot).

Idag… på trottoarens mitt möter jag så en herre med rullator och klart jag steppar åt sidan. Därmed kom jag så återigen i tankar om att inte alltid vika undan. Lite längre fram ser jag en kvinna som går där jag ska gå :) Det är bara hon och jag på vägen. Med andra ord finns inget annat än ens eget samvete att ta hänsyn till.
Sänker snabbt blicken men har henne ändå i hela mitt synfält där hon blir större och större och så... tjong, där slog vi ihop. Men jag vann, det var hon som vek ut på kullerstenarna, inte jag. Att jag sen kände mej som den idiot hon med tydlig blick ansåg både mej och mina ben vara är en annan sak.

Nu undrar jag… är det maktkängor jag behöver sätta på mej när jag är ute och går, och är det maktkängor de använder som inte lämnar plats för andra än sej själva på gatan. Hur gör du själv och varför?

I alla fall var det lite lustigt att jag strax efter gick förbi denna sko i ett skyltfönster.



17 kommentarer:

  1. Här du har du en mycket knepig fråga.
    jag har också ibland funderat över det där. Men ofta är det liksom så att man följer strömmen som går åt samma håll som man själv en trottoar i en storstad tx där får man liksom följa ryggtavlan framför en. Men svårare i mindre byar. Kanske är det så att en del är mer hänsynsfulla av sig och lämnar plats medans en del andra bara tar plats...tror faktiskt att det har att göra med ens persolighet som du var inne på. Men säker är jag inte.
    kanske beror det på att man inte vill ta konflikter? Eller störst går först det gäller ju oftast i trafiken heheh...

    SvaraRadera
  2. Kanske jag inte är lika undfallande som du, men jag är rätt lik dig ändå.
    Men när det gäller vissa människotyper står jag på mig!
    Men nog skulle jag i många hänseenden behöva ett par maktkängor. Men jag får nog inte på mig dem. De har säkert fel storlek!
    Kram på dig mitt trolltyg!

    SvaraRadera
  3. Hej söta du! Vad jag blev glad att du tittade in igen - det var ett tag sedan.

    Ja du det där med att gå på trottoaren/att mötas i trappor/att stiga av tåget/att ställa sig i kö till en kassa --- Jag tycker ALLTID att jag lämnar "företräde".

    Unga, gamla, gubbar, tanter JÄMT släpper jag förbi dem först - och tänker alltid hmhmajajuschusch! Är det då jag som är "underlägsen" - artig - snäll ???

    Jag tror helt enkelt att det handlar om att "frid före knuff o bråk" - jag tycker jag bjuder på det, att vara vänlig helt enkelt! Eller? Kul fråga att diskutera.

    Ha det så gott och kram vännen

    SvaraRadera
  4. Jag är alltid den som går åt sida...funderar just på varför???
    nu måste jag tänka till lite och analysera mig själv...hoppas allt är bra ...kram

    SvaraRadera
  5. Tack för ditt besök och dina kommentarer inne hos mig.
    Ha en fortsatt bra kväll.

    SvaraRadera
  6. Prova med att inte titta ned när du möter någon på trottoaren, ha blicken höjd och stadig, se målinriktad ut, var rak i ryggen och tänk att du äger hela världen. Då kommer du förmodligen att få ett annat resultat...
    (Säger en gammal teaterapa som lekt mycket med revir-tänkande och osynlig teater)

    SvaraRadera
  7. Godmorgon. (Näe ingen uppe här ännu tror jag) Nåja kallt idag igen men solen lyser så det är ljust hoppas de gör likaledes hos dig du änglaströsslande Trolltyg! Trevlig helg som står på farstubron och väntar

    SvaraRadera
  8. Det låter inget vidare att behöva ta på maktkängorna, jag tror inte att man mår så bra med dem på. Att vara lite lyhörd att man väljer att gå åt sidan ist för att behöva trängas ochknuffas med människor är väl ganska klokt tycker jag. Nästa gång får du titta lite glatt på den du möter och han/hon blir så förvånad och glad att personen stiger åt sidan och undrar vem det där var, känner jag henne/honom? Jag känner igen mej i sättet att gå åt sidan, men det känns heller inget kul att hävda sin makt, är man lyhörd är man nog en trevligare person att umgås med, vill jag tro iaf. Vi får öva i lagoma doser på ett trevligt "maktbeteende".

    Kul att du tog upp ämnet, intressant. Kramar Birgitta

    SvaraRadera
  9. God morgon!
    Vad du går och funderar på!
    Nej faktiskt jag har inte funderat på det faktiskt, men risken är ju nu att jag kommer göra det. Fy på dig sätta griller i huvudet på en liten häxa!! *ler*

    Klart jag lovar att sända flyttkort om det blir aktuellt men jag gillar passagen och trivs där, idag efter snart 2 veckors strul verkar det flyta på skapligt. *peppar,peppar*

    Önskar dig oxå en underbar och trevlig helg!
    Kram

    SvaraRadera
  10. Det där var en intressant tanke. Jag är den som oftast väjer. I många fall försöker jag även göra det med ett leende. Men vissa beteenden från omvärlden kan få mig att ta på mig maktkängan. För varför ska jag alltid väja? Varför tillåter jag mig själv att trampas på... Ja, som sagt. En mycket intressant tanke. Kramar...

    SvaraRadera
  11. Åh… alla gulliga svar, allt från goda råd till ytterligare analysering.
    Det här blir svårt, nästan lika svårt som att göra inlägget.

    Ska försöka ändå att förklara varför jag både gjorde som jag gjorde och valde att skriva om det.

    Jag har nog gjort som de flesta av er tidigare, men så en dag på en kurs insåg jag att jag hela tiden tänker på andra. t.ex som att tycka synd om min chef för att hon inte kan ge mej ett arbete, att FK-assistenten ju har sina regler att gå efter osv. Och senare blev jag alltså varse detta fenomen att väja undan på gatan.

    Därmed var analyseringen igång… och kände att jag måste bara testa detta. Och så här mycket har jag kommit framtill; det känns mycket skönare att bjuda på sej själv och vägbanan.

    Tänker så här… jag är lycklig som kan vara så medveten om min omgivning att jag kan ta ansvar för både dem och mej själv i min vandring i livet.

    Men jag vill inte förlora på det i långa loppet. Så samtidigt har jag också kommit till insikten att inte låta mej trampas på, och inte alltid tänka och ursäkta dem som sätter foten på mej.

    De människor jag möter på gatan, eller i livet som inte lämnar plats åt mej, de ser inte heller mitt leende eller min styrka. Jag gör nog bäst i att bara låta dom vara.

    Nu ska jag försöka bemöta vara och en av er i nästa kommentar…. Så stanna en stund till, eller återkom senare om jag ännu inte klickat på "sänd"

    SvaraRadera
  12. Filifjonkan: Jag flyttar nog till dej, har egentligen aldrig passat i stora staden. Denna kvinna och jag var helt ensamma på trottoaren, så det måste ha med personlighet att göra. Jag är inte konflikträdd men skapar dom gärna inte och vill att varje meningsskiljaktighet avslutas i samförstånd, även om åsikterna är olika. För visst är jag störst, bäst och vackrast ;))))) Och så Fjonkan förstås, som tittar in i arla morgonstund, fast ingen kaffedoft fick mej att snabbt rusa ur sängen *ler*

    Smeden min far: Äpplet faller ju inte så långt från trädet sägs det ju… eller för att ta ett annat uttryck, hon är väl sin fars dotter.

    Eleonora: Precis så har jag tyckt, om jag ens har funderat på det. Det var när jag började fundera som jag plötsligt började… ja just, fundera.
    Jaha, nu flyger tankarna igen och jag vet inte vad jag ska säga… men funderar på om "vi" borde ta för oss mer i livet, vässa armbågarna lite. Ja, jag vet inte… vet bara att Nä, jag vill inte det. Jag skulle nog bli olycklig i långa loppet.

    Alle: Aj då, har jag satt griller i huvudet på dej nu? *ler*

    Sigrinn: Hej, vad kul att se dej igen. Men det är ju så jag går alltid annars… kanske inte att jag äger hela världen, inte ens trottoaren. Så nästa gång ska jag pissa in mitt revir och på dom som där inträder ;)

    Elin/Birgitta: *ler åt dubbelnamnet* Tycker du har fullständigt rätt… så tror jag också. Men när man upptäcker att man har så lite makt om sej själv i samhället så önskar man annorlunda. Men vet samtidigt att jag inte skulle så ut med mej själv då.

    Witch: Jo du… skulle vara intressant och se vad du kan koka ihop i kitteln angående detta ämne. Du är ju väldigt duktig på att sätta griller i huvudet på dina besökare. Fast du gör det betydligt underfundigare än jag klarar… men det är klart, vad är väl ett litet troll jämfört med magica de Hex.

    Gisan: Som du säger… varför, och hjälper det när vi försöker sätta på maktkängan, jag vet inte. För plötsligt har jag en massa människor som ska bestämma vad som är bäst för mej, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag tycker och vill. Som du kanske förstår så har mötesronden med FK, arbetsgivare, etc börjat. Åh, vad jag önskar jag hade makt, just nu iaf. Makt att bestämma min egen framtid iaf, någotsånär.

    Till alla: återkom gärna med fler kommentarer i detta ämne. Tror inte jag gör ytterliggare inlägg om det, för det känns som jag blottar mej själv för mycket.

    Det intressanta är ändå att se att de flesta av er tänker som jag. Och jag vet att några av er är sjukskrivna, vilket får mej att fundera… är det bara för att vi är som vi är, och tar för mycket hänsyn till andra.

    Och till sist… en stor kompanikram till er alla

    SvaraRadera
  13. Åh så härligt det lät med en kompanikram :-) Kramar till Dig och önskan om en bra vecka!!!

    SvaraRadera
  14. Hannele: det gör jag vanligtvis inte, bara denna gången, tihi.

    Gisan: Varsegod, kul att du tog emot den.

    SvaraRadera
  15. Hej på Dej!!!

    Jo.. här kommer en till som alltid viker undan .... har också undrat varför jag gör det .. men inte kommit på ngt. bra svar ... Några maktkängor struntar jag i .. fortsätter nog som vanligt ... är för gammal att lära mej något sådant nytt!!!*L* Skyller jag på iallafall.. Ha en riktigt go´helg! Kram/elle

    SvaraRadera
  16. Elle: hej, först kul att du tittade in och att du lämnade en kommentar här, bland "gamla" tankar.

    Tycker du gör helt rätt som inte sätter på dej maktkängor... gillar inte själv sådana, om du läser min långa svarskommentar ovan (den 1:a av dom) så ser du att jaf tycker det är mycket bättre att bjuda både på mej själv och på en del av vägbanan.

    Och dej bjuder jag så på en kram tillbaka

    SvaraRadera