Mina barn och andras ungar....

Tänkte på tisdagstemats "olika", och så vidare till ytterligheter, när jag plötsligt mindes två skilda historier. Den första handlar om mina egna två små pojkar.

En dag kom de hem och hade grisat ner sig alldelles otrolig, dom såg ut att ha badat i gyttja och jag hade väl dagen innan avslutat en stortvätt. M.a.o var jag måttligt förtjust och tyckte att detta var ett bra tillfälle att lära dom ta ansvar för sin egen tvätt. Med kläderna i den yngres famn och tvättboll, tvättmedel och mammas nogranna instruktioner i den älstes, drog de iväg (stolta) ner till tvättstugan.
Nyfiken som jag är kunde jag ju inte låta bli att smyga efter men inte med en gång... efter en stund. När jag så kommer ner i källargången kommer den store rusande i full fart och får syn på mej.
- Mamma, mamma kom, ropar han och jag följer undrande efter (vad hade nu hänt)
Där står den yngre med klädbyltet fortfarande i famnen medan maskinen snurrar på för fullt...
- Vi gjorde precis som du sa mamma, med tvättmedel och allt men Billi hann inte lägga in tvätten. Ja detta är mina två älsklingssöner... den ena lugn och stillsam och den andre, ja berättelsen talar väl för sej själv.

Denna andra berättelse är om två dagbarn. Jag anser att alla barn ska känna att dom kan bidra med något och att tömma bestickkorgen är ju något som de tidigt kan lära sej så det överlät jag till två herrar i 3-4 årsåldern att göra.
Lille Niklas var oftast den som skötte detta av egen fri vilja och alltid mycket nogrannt varje grej på sin plats. Däremot så hade Peter en osedvanlig förmåga att alltid lyckas undslippa allt vad iordningställande hette.
En dag var Niklas sjuk och jag ansåg att Peter denna dag inte skulle undkomma, så mycket bestämmt och förklarande krävde jag att han skulle utföra sysslan... och ger honom bestickkorgen i handen - Har du redan gissat vad han gjorde?
Han vänder helt enkelt uppochner på korgen och skakar ut alltsammans och plattar till så att lådan något så när kunde stängas med diverse bestick utstickandes vid kanten...

- Klart!!! och så lämnade han tillbaks korgen.

Ska man skratta eller gråta - Jag skrattade men i smyg... då... idag skrattar jag gott åt det när jag tänker på dessa historier och hoppas jag fått dej att dra lite på smilbanden.

På bilden syns både mina barn och andras ungar... (men inte dem som nämns här) uppklättrade i ett träd vid delsjön.

13 kommentarer:

  1. När man är tillsamans med barn, eller bara lyssnar på dem så blir man gald och lycklig. (Nästan jämt)

    Har du hittat min små barnhistorier på min hemsida?
    www.bollebygdsbo.se

    SvaraRadera
  2. Trollet från Skåne17 oktober, 2007 15:55

    Skrattar gott
    Jaaaaa det var den jag tänkte på
    Söta små busfrön *S* Som nu bllivit stora stora karlar hehehehe

    SvaraRadera
  3. Janne/ Borlänge17 oktober, 2007 16:15

    Hej! Härliga berättelser, båda två.
    Kram/ Janne

    SvaraRadera
  4. Hahaha, ja ungar kan konsten att roa en. Vilken tur att alla är olika =)Ha det fint/kram

    SvaraRadera
  5. Men ungar är ju goa. Det är bara så...Hehe...Kramis

    SvaraRadera
  6. haha... de barna, de barna...

    Du är utmanad i min blogg
    http://ninajohangarden.blogg.se/1192644334_utmanad.html

    SvaraRadera
  7. Du är med och tävlar :) kram

    SvaraRadera
  8. Barn är underbara.
    Tack för underbar kommentar hos mig.
    Kramar Eva Agnes

    SvaraRadera
  9. Vet du vad jag tänker på efter dessa berättelser?
    Jo när vi är tillsammans varför ska vi då alltid snacka politik. Varför får jag inte lyssna på sådana här historier? Jättekul!
    Kram på dig mitt trolltyg!

    SvaraRadera
  10. En sånt underbart foto till "Mina och andras ungar"...uppe i trädet...

    SvaraRadera
  11. Olika är dom, syskonen, allihopa, men de klarar sej bra här i livet ändå, tvätten med.

    Och jag har världens finaste cykel i min trädgård :)

    SvaraRadera
  12. Hihi, ungar är bara bäst! Tack för härliga historier. Fast du är också helt fantastisk, trevlig helg!

    SvaraRadera
  13. Ja du vad man skratta och njuta av gamla minnen. Ibland är det inte så lätt att skratta just då men det kan bli sen. Kramar...

    SvaraRadera