Sommartid är tid för läsning...

och nu måste jag skriva om 3 böcker i kontrast till "En spricka i Kristallen"

Dessa böcker är också de skrivna av kvinnor och de 2 första även delvis självbiografier.

Den första "Det fanns minnen jag hade glömt" är en jag nämnt tidigare; en bok fylld av kärlek till livet, barndom, åldrandet men också till mödraskap och arbetsliv. En bok om en kvinna som ger tillbaka de gåvor livet gett henne... såsom kunskap given i sin relation med barn och vuxna, sitt möte med döden men också det vi kanske ibland kallar paranormala. Boken efterlämnade mig med just känslan - Kärlek, till Livet. Idag vet jag att denna kärlek har uppnåtts genom livets gåvor, de serverades inte på fat, men denna kvinna tog tillvara det som gavs henne och nu delar hon med sig.

Bok nummer två "Andra klassens medborgare" handlar om en svart kvinna och hennes liv som barn i sitt hemland Lagos och senare då hon flyttat till London. hennes levnadsöde är tufft, men detta är en kvinna som visar på en styrka få förunnat. Hennes föräldrar dog båda tidigt och hon tvingades gifta sig med en ungdomsvän och redan vid 17 års ålder var hon mor. Hon tar ett beslut redan i mycket tidig ålder och det beslutet håller hon fast vid trots att det ibland inte alltid finns i minnet.
Den första bok jag läste av Buchi Emecheta hade titeln "Gwendolin" även den om en kvinna (i detta fall en vänninna) som blir våltagen 2 gånger, först som barn och senare vuxen av samme man. Även den en underbar bok om en stark kvinna som tar ansvar för sitt liv.

Det som slår mig är att båda dessa författare gör upp med skuggor i det förflutna och i nutid, att de tar ansvar för sina egna liv men också för andras. Båda har en styrka som härör till tankens kraft, och de använder den. Här handlar det inte om att gnälla och skylla på andra, här ser man fakta för vad det är och inte en massa subjektiv smörja som från en bortskämd Cecilia von Krusenstjärna.Till sist... har jag precis börjat på "Tre dagar in i döden" Om detta är en typ av självbiografi eller inte har jag ingen aning om. Eva Seeberg skriver om en kvinna som ser sig själv sittande vid sommarstället - död, hur hon i döden och som själ/ande/jaget ser tillbaka på sitt liv. Jag har aldrig tidigare läst en skönlitteratur som beskriver själen på ett sånt sätt som jag själv anser att jaget är. Även denna bok fylld av kärlek men här inkluderas även kärleken till döden.

Tre kninnoliv väl värda att följa... ända in i döden

links: ,, , , , , , , , , ,

4 kommentarer:

  1. Filifjonkan hummar...21 juli, 2007 17:25

    Hej på dig. tack för tipsen den sista 3 dagar in i döden har min grannfru läst och tyckte jhag skulle läsa den med så säger du detsamma så ja jag skall läsa den då . det skulle vara en väldigt speciell bok enl grannfrun.. Ha en bra helg.

    SvaraRadera
  2. Har man en god bok till hands, behöver man inte gråta för att det regnar lite :)

    SvaraRadera
  3. En spricka i kristallen har jag läst... den tyckte jag var hemsk. Så mycket var likt min uppväxt och det kom för nära då jag läste den.

    De andra böckerna här har jag inte läst, men ska nog läsa. Måste ju alltid ha någon bok på gång. Det går inte att inte läsa :D

    SvaraRadera
  4. "Tre dagar in i döden" ska jag försöka få tag på. Låter som den skulle passa mig. Tack för tipset!

    SvaraRadera