Igår var det låååångfredag.

En underbar begravning gav oss möjlighet till ett sista farväl.
Jag fick igår kväll frågan om det var mycket blommor och om det var vackert. Ja, blev mitt svar, men inte materialistikt vackert.

Det vackra bestod i så mycket annat, en brokig skara av människor; unga, gamla - finklädda, vardagligt klädda, vitt till svart eller t.om med mer färg - svarta, vita, mörkhyade - olika religoner och seder eller kunnande om vad som var brukligt vid begravning formade även dessa människors närvaro och sist men inte minst alla olikas förhållande till den avlidne.

Prästens ord riktade sig till alla dessa människor var och en och även till alla våras olika frågor och tankar.
Katolska Kyrkan var fullsatt med familj, släktingar men framförallt vänner och det fanns flera stunder då inte ett öga var torrt.

Lillebror inledde med att läsa ett brev till storbror. Sedan sjöngs Ave Maria och Sång om Frihet. Prästen stänkte vigvatten och rökelse. Pappan och en moster gav även dom ett tal till den avlidne.

Sedan var det jordfästning. Inte förrän kistan sänktes ner blev detta en verklighet på riktigt - inte bara för mig utan jag tror många kände likadant.
Lillebror grät hysteriskt och fick flera gånger tvingas in i bilen, men han sprang tillbaka och satte sig vid graven igen.
Familjen hade en önskan att pojken skulle få ligga bredvid sin kusin som avled 15 år gammal i brandkatastrofen för några år sedan och det visade sig att platsen precis bredvid var ledig. Dennes gravsten pryddes av ett foto på pojken (det är tydligen brukligt i spanien) så även ett sådant foto skall ordnas till denna nya gravsten.

Senare var det minnestund, som inleddes med faderns önskan om en tyst minut där vi alla skulla hålla händer. Salen var även här överfylld. Många ungdommar som slutat umgås av olika skäl fick här också en stund för kramar och vänskapliga ord. Även jag själv fick tillfälle att kramas och prata med många av de ungdommar jag sett växa upp.
Jag fick också ytterligare skäl att återgen inse att kommunikation är bland det viktigaste för att klara av svårigheter i livet... men det skriver jag om mer i ett senare inlägg.

Kanske är jag inte jättebra på att med ord beskriva denna dag men detta är vad jag har att ge andra men också en liten påminnelse till mej själv om ett mycket känslofyllt men vackert avsked till en ung männsika som är saknad av så många... Och vars död byggde broar mellan många människor.

7 kommentarer:

  1. Fantastiskt.Ur denna tragedi kan en sådan vacker berättelseslå ut!
    Jag har min smedja och ger ut mig själv av vad jag tänker.Men det skulle inte vara någon ide för mig att få ihop så vackra inlägg som du kan göra. Som min person skulle det nog bara bli löjligt utan det får bli i min stil och som min dotter får du stå för det vackra!

    SvaraRadera
  2. Hej Trolltyg och Änglaströssel.
    Tack för din beskrivning av din tunga dag! Mycket vackra ord ger du oss som läser.Begravningen är ju det definitiva när man precis som du gjorde insåg att det faktiskt är slut på ett människokapitel där.Det är svårt..lyckliga de som har en stark gudstro i det ögonblicket.Nu önskar jag dig en lugn och fin söndag kanske i solskenet om det är passligt för dig.

    SvaraRadera
  3. Oh, Marlene så lika vissa saker är i livet. Min son gick bort för 7 år sedan den 16/5 och tidigare har jag en "dotter" som omkom 1983, när min son skulle begravas frågade jag om det fanns någon plats i närheten av "systern" och kan ni tänka er, det fanns det, bara en grav mellan dom. Jag sa att nu kan dom ligga och prata med varandra...så knäppa tankar man har...
    Ville bara skriva detta som jag kom på när jag läste din blogg..
    ha det gott och var rädd om varandra.
    kramis

    SvaraRadera
  4. Så underbart du har beskrivit din svåra dag!

    SvaraRadera
  5. Nu gråter jag........
    du beskriver allt så fint och tårarna strömmar nerför mina kinder.
    Att närvara vid en ung människas begravning är så tungt.....det känns orättvist att det ska sluta så tidigt!
    Dina ord och din berättelse letar sig in i mitt innersta och där inne bor en rädsla.....en vetskap om att detta kan även hända mig ....jag förtränger detta oftast men är samtidigt smärtsamt medveten om att livet är så bräckligt.
    Tack för din berättelse från denna dag......
    Kram

    SvaraRadera
  6. Det var vid brandkatastrofen dottern förlorade en klasskompis, jag var ändå glad att det inte var första gången för henne att vara med på en begravning, döden tillhör ju livet. Men att begrava unga, nej, det hör inte till livet. Vi ska inte glömma, utan fortsätta att prata om dem vi förlorat, men vi får inte heller glömma att leva själva. Men allting har sin tid, att lyssna är väl det enda man kan göra, ge sin egen tid. Ett år var dottern riktigt ledssen, när hon tänkte på sin kompis, man accepterar inte, att någon ska dö så ung.

    SvaraRadera
  7. Det som kanske är ändå bra med begravningar, att man träffas, många som man inte träffar så ofta, vill man så kan man knyta kontakten igen, och det är aldrig fel.

    SvaraRadera