En dag som denna bjuder på både solsken och moln



Solskenet drog helt oförhoppandes in genom dörren igår.

Vänninan till familjen ovan dyker upp med attiraljer i en påse, och skall lära mej göra couscous (en creolsk majskaka som servarades på begravningen) Min son älskar den och jag hade bett om receptet, eftersom sonen en gång försökt sig på att baka med vanlig couscous, vilket ju av förklarliga skäl inte lyckades.


Denna underbart spontana människa sätter igång i mitt köket och förklarar... hon skall dessutom senare köpa de majssorter jag behöver för att själv göra kakan. Jag ser på och lär, meningen är att det hon skall göra 2 st, 1 att ta med sig upp till väninnefamiljen och 1 till oss. När kakan så står på ångkokning tar jag över och säger att jag kan göra kaka nummer 2 och komma upp med. Mmmm, det luktar gott efter ca 15 min och kakan är färdig.Sätter på kaka nr 2 och går upp med den färdiga.

Ett strort svart moln skymmer plötsligt solen; lillebror springer gråtande till dörren och skall ut, han hindras av mormor och jag tar över och lyckas lugna honom så han kan förklara. I detta sorgearbete ligger hans önskan att gå ut och hänga sig för att få vara hos sin storebror. Detta var bland det mest hjärtskärande jag varit med om. Vad sjutton säger man? vad gör man? Det hade nog ingen av oss ett riktigt svar på, men med gemensamma ansträngningar från olika kommunikation-vinklar lyckades det att lugna honom...

Folk har frågat mej hur mamman har det och det var första gången jag träffade henne sedan begravningen - Inte för sitt liv kan man föreställa sig vad detta innebär om man inte själv varit med om det, jag har inga ord så det blir ett klumpigt "fy sjutton och tack gode Gud om jag slipper uppleva det" De bara sitter i den avlidnes rum, allt är nerpackat eftersom de skall flytta om 2 veckor.

Lillebror vill inte flytta och berättar att när de flyttade hit hade det berättats för den store på hans födelsedag som en överaskningspresent, att nu skulle han komma närmare sin bästa kompis - vår son, så de kunde leka varje dag.

Lillebror följde iallafall med mig ner senare och umgicks med mig och min dotter som också tog en promenad med honom och ett leende syntes i hans lilla ansikte då jag genom köksfönstret såg dem återvända. Det värmde, liksom solstrålarna genom fönsterrutan.

2 kommentarer:

  1. Å kakan ser god ut,,men kära nån stackars lille gosse. Tänk så livet behandlar de små ibland. Men blir ledsen,,Men väl att han kunde le senare

    SvaraRadera
  2. Ja usch ja... Isac hade träffat "K" för första gången, sedan det hemska hände, för några dar sedan...
    De hade pratat om det som har hänt, och Isac försökte väl "trösta" och "K" tog emot "trösten" så gott de kunde båda två!
    Isac tyckte det var jobbigt, men skönt att ha träffats igen efter händelsen!

    SvaraRadera