Bland gamla spetsar

En väninna berättade om en blogg där någon lyckligt visade upp sina nyinköpta gamla spetsdukar, och fick en kommentar att spetsdukar nog var värdefullast om man hade fått dom av någon som själv gjort dom.
Om man nu då inte har förmånen att ha någon som man har kunnat få gamla spetsar eller annat vacker hantarbete av... skall man vara mindre lycklig för det?
Personligen tycker jag att om det är vackert så spelar det ingen roll vem som skapat det, men givetvis drar jag mej för att klippa sönder nåt som någon närstående lagt sin möda och omtanke i.
Men glad blir jag om jag kan fynda spets på loppis och sedan använda det till annat, ser det som återvinning av något som kanske skulle hamna på soptippen till slut om ingen köpt det.

3 kommentarer:

  1. Godafton. Ja då håller med dig om spetsar. Underbara saker finns på Tradera om du är intresserad brukar kika på dem ibland.Klart man inte precis klipper sönder en spetsduk man fått av en närstående men en köpt går lättare. Den lille ängeln var ju söt

    SvaraRadera
  2. Jag har många spetsdukar, mest icke-ärvda.

    SvaraRadera
  3. Tack för titten inne hos mig, kul att du skrev en kommentar!

    SvaraRadera