Ett nytt land utanför mitt fönster...

är en bok jag just läst... men inte tänker recensera.
Men det fastnade dock några rader som jag vill skriva om här.

Först detta; Kalifatides satte ord på något i min själ... som stämmer så väl.
"Normalt sett är det föräldrar som är barnens rötter. I mitt fall är det tvärtom. Det var mina barn som blev mina rötter. Det är inte en liten börda för dem. Jag märker hur ängsliga de är att göra mig besviken... Men vad kan jag göra? Utan dem skulle jag vara en buske som växer i luften"Sedan skriver han om kärlek och dessa ord kan väl begrundas; " I den Grekiska kärleksdialekten dominerar ord som förvandlar den älskade till ett barn. Den som uttalar dem tar på sig hela ansvaret för förhållandet. Man försöker med andra ord mer visa hur älskad den älskade är än att visa hur förälskad den älskande är. Den svenska dialekten följer en annan stig, här är det viktigare för den älskande att visa hur förälskad vederbörande är."
Till slut; när han träffat en mycket gammal och äldre vän som säger att det är dags att sammafatta sitt liv, skriver Kalifatides " Det var dags för en sammanfattning också för mig. Kassaboken skulle avslutas. Vad skulle det bli för siffror? Röda eller svarta?"

Jag frågade mig själv samma sak (även om det inte är dags för sammanfattning ännu) och mina siffror hamnade på plussidan, så tack till dem som ändå försökte ge mig rötter.

Andra bloggar om: , , , ,

1 kommentar:

  1. Åhh Kalifatides,,,en klok man. Vackra ord skrev han i denna bok, har läst den och det blev streckläsning,

    SvaraRadera