En novell jag skrev en gång...

inspirerad av Bodil Malmbergs "Inte med den eld jag har nu. Dikt för annan dam", 1993.

När höst blir vår - trots allt
Nybadad, lite smått rusig ser sig kvinnan runt om i rummet. Hon tar några dansande steg i sin nakenhet. Lyssnar till de enda ljud som hörs, måsarnas skri, vågornas kluckande och den stilla brisens viskande. Solen och champangen värmer hennes nakna, mogna kropp. Den ljuma vinden smeker henne. Aldrig, aldrig trodde hon att denna sällsamhet skulle bli del av henne igen. Aldrig att hon åter skulle få känna sig som kvinna.

Tv:n står och flimmrar. Hennes personliga ägodelar ligger utspridda över rummet. Hon stänger Tv:n och börjar samla ihop sina saker, men stannar plötsligt framför den stora spegeln på väggen.

Det är bara några veckor sedan som hon kom till ön. En liten stuga med bara ett rum som hon hyrt några månader över sommaren. Hon ville vara ensam med sin sorg och längtan. En tid hade gått sedan hennes make lämnade henne. Efter bröstoperationen ville han inte röra vid henne längre. En dag gick han bara sin väg. Vännerna försökte trösta och förstå. Men hon ville vara ensam med de känslor som fortfarande lever inom henne, starkare än någonsin. Hennes innersta tankarna och känslorna kunde hon ändå inte prata om. Istället skulle hon skriva, skriva dikter om sin längtan, förlösande dikter för sig själv och andra kvinnor.

I oktobersolens strålar som går tvärs över rummet för hon sina händer över sin kropp. Blundar och känner i tanken hur hon ändå är en hel kvinna. Hon ser sig själv i den stora spegeln. Det är längesen hon vågat göra det. Sista gången var när hon kom hem från sjukhust. Nu ser hon inte längre en kvinna ensam på väg in i ålderns höst. Hon är inte längre ensam med sin kvinnliga eld. Den eld som inte blivit svagare med åren.

Det är morgon. Hela natten har hon suttit vid sin lilla medhavda bärbara dator. Igår kväll när hon skulle sända sina första dikter över nätet råkade hon se en dikt av en man. En man med samma längtan som henne själv. En man som genom en bilolycka blivit förlamad. Hon sände istället en dikt direkt till honom. Det tog inte lång tid innan han svarade. De fortsatte att skriva till varandra hela natten, snart var breven inte längre fyllda av längtan. Istället gav de till varandra med ord, vad de båda hade längtat efter.

Hon vänder sig mot datorskärmen och läser. Hon tar en stilla klunk ur sitt champangeglas och känner hur bubblorna fyller henne, liksom glädjebubblorna fyller hennes inre. Hon börjar sakta skriva. Kärleksord till den man hon som fått henne att även fyllas av de lustar hon inte längre vågat hoppas på.

Det är snart höst men våren har kommit åter till denna kvinna.


5 kommentarer:

  1. Underbar berättelse du har skrivit!
    Jag väntar på fortsättningen...för det bli väl en sådan!? ;)

    SvaraRadera
  2. Yvonne och Filifjonkan: Kul att ni tyckte om den. Jag hade ju inte planerat nån fortsättning men kanske... en dag så finns det där. Lovar att meddela isf.

    *kramar om*

    SvaraRadera
  3. Yvonne och Filifjonkan: Kul att ni tyckte om den. Jag hade ju inte planerat nån fortsättning men kanske... en dag så finns det där. Lovar att meddela isf.

    *kramar om*

    SvaraRadera
  4. ja, jag hittade lilla novellen till slut och blev betagen av att den stundvis identifierade mig...
    ”herre Jesus tänk om hon skriver om mig…hon känner ju inte mig… eller gör hon”… tänkte jag här och där….

    Märkligt! Väldigt intressant måste jag säga…
    Hoppas inspiration till fortsättning kommer!

    SvaraRadera
  5. Simela: Nja... kanske känner jag inte dej, men jag känner väl kvinnan i mej och vi kanske inte är så olika, vi kvinnor alltså.

    När jag skrev den så var det väl kanske inte bröstcansern som var det pimära; tror inte heller att det är där du känner mest igen dej (jag har tittat i din historik lite på hemsidan), fast jag kan ju fel där.
    Det som var det viktigaste i det jag skrev var nog att man kan uppleva kärlek och lycka på så många sätt... och någonstans finns det/den som är rätt för dej.

    Som du kan se så är det fler som önskar sig en fortsättning - men som sagt, författarskap är nog inte mitt bidrag inom kulturen.
    Så tyvärr... såvida jag inte en dag får ett anfall...

    Glad att du tyckta om den och att du kommenterade.

    och bara för att det är kul så får du några grekiska φιλάκια

    SvaraRadera