Denna blogg var inte tänkt för några sorgligheter så...

kanske kommer jag ta bort detta inlägg så småningom.
Men när jag läste era söta kommentarer, började jag gråta och idag är nästan värre än de senaste 2 dagarna så därför bestämde jag mej nu för att berätta vad som hänt.

Min älste sons barndomsvän och barn i huset har valt vid 18 års ålder att lämna livet på ett mycket dramatiskt sätt. Tankarna snurrar, frågor hopar sej, bilder poppar upp framför ögonen.

Jaha... nu tog orden liksom slut... det är ju inte bara händelsen i sig själv som är illa nog, utan så mycket annat som far i huvudet... hur mår våra (mina ungdommar), hur tänker dom, vilka bekymmer har dom som inte jag vet om.
Den store, hur tacklar han detta, räcker jag till för honom eller räcker det med att han har stöd i sin flickvän.
Mina andra två... hur reagerar dom innerst inne. Jag kan se att tösen mår dåligt, hon ser att jag mår dåligt. Mellanpojken verkar inte bry sej, men vad tänker han...

Detta är bara ord om mina närmaste, för jag vill inte skriva om mina tankar och känslor ang den familj det drabbade, jag har försökt vara stöd där också för deras yngre son, och givetvis far mina tankar i virrvarr även när det gäller dom. Hur kunde det bli så... vad kommer hända nu, hur klarar mamman och pappan detta. Ja, frågorna är oändliga. Idag frågade jag mej själv och min dotter, kommer vi någonsin sluta tänka på detta, och givetvis som både hon och jag svarade så kommer det så småningom blekna... men detta borde inte få ske... det är så förbannat onödigt.

Hursomhelst så klarade jag inte att sitta här och verka munter när saker i verkliga livet hade en helt annan baksida. Jag inser att jag måste komma ur det genom att så småningom låtsas som ingenting, fortsätta med vardan och vara den glada själ jag innerst inne är, men inte just nu.

Jag gick runt och sjöng igår medans jag städade och plötsligt fanns bilden av pojken framför mej, och bilden av mammans förtvivlan, jag skämdes inte för att jag var glad... men det blev liksom nåt antiklimax. Idag har nog mycket ansamlad spänning släppt, jag är knäsvag och skakig som om jag hade lågt blodsocker... så det verkar som om varje dag sker en förändring, imorgon hoppas jag det är bättre, men då kanske det är värre för nån av de andra, jag vet inte, det ger sig.

Med dessa ord har jag nu skappat ytterligare en vrå i mitt krypin "baksidan", vi får se om jag behåller den eller inte. Jag har ju aldrig bloggat förrut, däremot har jag varit med i en stor lista och jag vet vilket stort stöd man får av att ventilera bekymmer även med cybervänner *sänder lite änglaströssel över dom*.

Nu vet jag inte hur jag skall avsluta detta inlägg så jag klickar bara på publiceraknappen och ...



15 kommentarer:

  1. Vad ska man kommentera i detta? Dina tankar är väl som de flesta i din sitiuation är.Du är ju inne på att tiden läker sår. Ett vet jag, att få skriva av sig är mkt bra,och det har du nu fått göra.
    Men framför allt du står inte ensam i det hela. Det är inte bara jag som tänker djupt på alla drabbade!

    SvaraRadera
  2. Marlene!
    Vad tråkigt att höra detta...fast jag inte känner dig mer än från bloggen så känner jag med dig och naturligtvis med familjen som har drabbats.
    Vår son har mått dåligt det sista året men har som tur var fått hjälp i tid!
    Men det är som du säger...vad vet man hur andra mår innerst inne och allra helst ungdomar som lever i en hård verklighet som nu samhället har blivit. Hemskt!
    Må så gott du kan...

    SvaraRadera
  3. Neeej,.....jag saknar ord som alltid i sådana här situationer. Men du ska veta att jag känner desto mer....med dig och de som är drabbade. Låt inlägget vara kvar...det är ju en del av livet ...det här tunga mörka som ibland drabbar oss...
    Kram

    SvaraRadera
  4. Det är inte lätt en sådan här gång. Det vet jag.

    Min sons vän gjorde samma sak med sig själv för några år sedan. Än idag kan jag tänka på den gosse som inte finns idag, och fundera. Lika vet jag att min son gör.

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Eva i Halmstad29 april, 2007 08:48

    vet inte vad jag ska säja, men jag tänker på dej, er , familjen.

    SvaraRadera
  6. Sorg er en del av livet, det er trist, men slik er det.
    Døden har ingen alder, å leve er å gjøre seg selv sårbar.
    Men vi lever, og vi skal nyte det. Vi skal ta vare på hverandre og gjemme gode minner i hjertene våre! Ønsker deg en fin vår og sommer!

    SvaraRadera
  7. Det Clara sagt om att låta detta vara kvar är precis vad jag själv tänkt och hade tänkt att säga dig!
    Puss och rigtigt goer kram.

    SvaraRadera
  8. Önskar dej en riktigt trevlig Valborg.

    SvaraRadera
  9. Filifjonkan hemma nu01 maj, 2007 13:51

    hej på dig: tillbaks till bloggen efter helgen igen, läser just vad som hänt hos dig. Förfärligt är det för alla inblandade.Man kan ingenting göra ogjort. Finns inga bra ord heller i språket som täcker sådana händelser. Det enda man kan göra är vara medmänniska att kunna lyssna att finnas till hands om någon behöver lite hjälp och det har du ju varit. Det är bara tiden som måste gå dagarna måste bli till månader och år innan man lär sig att hantera sorgen m på något vis. Tiden hjälper oss att lära om...

    SvaraRadera
  10. Det är så svårt att veta vad man ska säga/skriva för att kunna trösta, när något sånt här hemskt har hänt.
    Många kramar och varma tankar till dig och de dina och till den drabbade familjen.

    SvaraRadera
  11. Sorgen är namnlös och livet tar ibland så oväntade vändningar att man blir stum. Men man behöver inte krampaktigt försöka hitta de rätta orden, att bara finnas där för någon räcker mycket långt.

    Att prata med sina barn är viktigt om man kan ta det i lämpliga "doser" så de själva kan hitta sina egna formuleringar och våga formulera de svåra tankarna om det som hänt.

    Lägg inte locket på utan hjälp dem att ta upp tråden emellanåt så de får prata av sig. Att få uttala orden om det svåra, hjälper dem att lägga det bakom sig. Så tror jag.

    SvaraRadera
  12. Finns inget bra att säga, dottern fick begrava sin klasskompis vid 15-års åldern, hon sörjde ett år. Vi pratade om det, när hon ville, hon besökte graven ofta, fortsatte på årsdagar. Vi har alltid pratat om döden i familjen, men det går aldrig att vara förberedd ändå. JAg vet inte, tiden, man ska inte glömma heller, men man måste fortsatta att leva sitt eget liv.

    SvaraRadera
  13. Den svenska flickan, dotterns klasskompis, som dog vid brandkatastrofen, fick sitt foto på gravstenen. Kistan var också öppen, vilket inte längre är så vanligt i svenska begravningar längre,

    SvaraRadera
  14. Tack för att du kikade tillbaka igen.
    I svåra stunder, blir man medveten om sina och sina närmaste sårbarhet och man tar sig tid och lyssnar av och ser sig omkring. Något som vi borde göra oftare fast det glöms oftast bort i vardagen, det är tragiskt att det ska behövas jobbiga saker för att ruska om oss och vakna upp.
    Sända varma tankar och kramar till dig och din familj.

    SvaraRadera